Trampar vidare

Foton från en tur , med mobilen .

Dimma är magiskt 

Vaknar till en skön morgon .

Inget larm som väckte mig, som det gärna gör minst tre dagar i veckan , när det är gymmets dagar.

Men , det är värt att kravla sig upp , låta bli att tänka och bara ta sin gym väska och dra .

Allt är värt det när man väl kommit dit .

Kvinnan på gymmet gör min dag ofta, och min vän som också är där och tränar.

Och inte för glömma alla dom andra trevliga människorna som också är där och kämpar.

Kvinnan på gymmet som ger så mycket ,en klapp på axeln och att hon säger du är en stark kvinna som kämpar på bra ,att jag har insikt i min sjukdom ,vilket inte alla har , det gör ens dag .

Jag försöker !

Men ibland blir det tyngre , som när människor i min omgivning inte förstår , det är svårt , fast jag i mitt jag vet att det jag gör är rätt så blir det svårare när människor inte tänker innan dom öppnar munnen . Som någon som inte kan förstå vad jag arbetar för att må bra ,utan ser bara att jaha ute och fotograferar , handlar umgås med folk osv det kan hon göra ….hur sjuk är hon då ?

Eller jag träffade henne på affären men så pigg och fräsch hon såg ut , jag pratade med henne på mobilen oj så glad hon lät ….osv

Och ja jag kan förstå att man inte kan veta hur andra människor mår .

Men om man inte förstår ! behöver man inte ge dom diagnoser heller eller veta hur dom ska leva sina liv .

Men !

Man kan försöka lyssna , försöka förstå att människor kämpar omkring sig fast det inte syns på utsidan .

Det hjälper ibland att låta bli att sänka människor genom att kasta ur sig obetänksamma ord.

Så nu försöker jag ruska av mig känslan av oförstående människor och arbeta vidare med mig själv.

Oj ja jag kan absolut kasta ur mig saker jag också ,rätt bra på det , men jag försöker att inte döma eller vara elak .

Och vad är det jag gör då ?

Efter att varit i depression i över ett år ,att inte vilja något , inte finna någon glädje eller insperation till nått utan bara försöka leva .det är inte jag ,och oj vad jag har mått dåligt det här året så verkligen .

*

Tror att Tildas död drog ur mig glädjen med livet , väldigt mycket , hon var min egna sista uppfödda hund hon var precis så där som jag vill att en hund ska vara , hon följde mig som en skugga hon beskyddade tog hand om sin matte en otroligt stark tik ,jag ångrar mig så otroligt mycket att jag inte tog valp på henne så dessa fantastiska tikar fick fortsätta i arv, Flisan Tara Tilda , vilka tikar .Har tyvärr inte mött några såna efter det utav den sorten starka och kanske lite svår hanterliga pga av det men oj vad dom passade mig .Livet med hund blev inte lika .

Och nu ska ingen ta detta som om jag inte älskar mina fröknar , det gör jag , men dom är mina att ta hand om , dom är mina små flickor som behöver mig jag beskyddar dom , dom är inga starka tikar på det sättet jag är van vid , Znö har grunden till att inte vara rädd för nått , men hennes stress gör det svårt för henne många gånger men visar sig i många situationer att hon är en mycket modig hund i grund och botten , Pennie är mer mjukare tik , lite som min Tyra var .

och ja jag älskar dom !

Men jag önskar mig ! en typ sån där tik som mina Artemis tikar var oj så jag vill ha en sån vid min sida , men så svårt ???? vart hittar man en sån ?

Men åter till vad jag gör för att må bra .

ibland under det här året har jag blivit riktigt rädd , och tänkt jag kommer aldrig bli jag igen , jag kommer aldrig lyckas ta mig tillbaka igen , jag kom upp över ytkanten men ramlade ner ganska genast igen , och desto längre tiden gick desto mer tappade jag modet .

Ihop med denna depression kom jag ordentligt in i klimakterie besvär som var riktigt jobbiga , massa mer hormoner som inte gjorde som dom skulle , och dom otroligt jobbiga genom blöta svettningarna både dag och natt höll på att göra mig galen ,sömnen blev otroligt lidande , så fort jag tog mig för nått att göra när lusten till att göra nått dök upp , sänktes det direkt med jobbiga svettningar .

Så ihop med min manodepression ,sköldkörtel fel? och klimakteriet , så blev det otroligt rörigt.

Jag läste massor , jag är en vetgirig person vill veta allt om det som jag har omkring mig , sökte hjälp inom vården , som igentligen inte gav mig mycket mer än frustation över våran otroligt dåliga vård här i Sverige man blir rådlös , jodå plåstra /laga kan dom göra ,men inget annat ,från den ena läkaren till den andra som igentligen inget gjorde för att jag skulle må bra ,jag tog mig upp till kraft att begära en ny /egen läkare så jag slapp hoppa mellan olika , men den vägen har också varit lång ,sitter nu med ängslan med en tid hos hon som ska bli min läkare , ängslan över att något ska hända igen så tiden blir borttagen (vilket redan hänt en gång pga av sjukdom ) eller att hon när jag väl träffar henne inget ska förstå .Skickade själv till slut en remiss till gyn för att kanske äntligen få hjälp av någon som kan , och blev besviken igen , när jag fick en ung man som faktiskt inte mycket kunde i detta ämne , fick medicin mot klimakterie besvär , som gjorde att jag som jag sagt förut blev att känna mig också på allt annat som en orkeslös 90 åring med andfåddhet .

Tillslut träffade jag två olika fasta läkare som bägge två var verkligen läkare :) 

Sån lättnad sån glädje.

Dom gav mig hopp och en frist fram till mitt möte med den läkaren som förhoppningsvist ska bli min fungerandes läkare i framtiden .

har också en fantastisk samtalsmänniska på samtalsmottagningen som verkligen sitter på rätt ställe och hjälper mig.

Att göra saker hör till min behandling .

Fast man får jätte ångest ,ont i hela kroppen , och det skriker NEJ i mitt huvud ,ska man ta sig ut bland folk ,ska man försöka göra saker.

Skulle hänga en lapp på min rygg , UNDER BEHANDLING  när jag går ut , så människor förstod.

*

Så nu ser det ut så här i mitt liv, jag tränar tre dagar i veckan på gym , jag motionerar ca 1 mil om dagen ,jag försöker äta rätt ,jag går i samtal, jag försöker träffa mina vänner , jag försöker ta mig till affären och handla ,jag fotograferar för att försöka finna glädjen och det vackra i livet igen ,jag umgås med mina barn och barnbarn .

Jag försöker.

Ta mig tillbaka till ett fungerandes liv ,till ett liv med glädje då och då ,till ett liv med kreativitet osv

Till ett liv med att kunna klara av att gå till mitt jobb .

För om någon tror att man blir rik av att gå hemma så tror dom fel.

Sänker en också när man måste vända på varje öre.

*

Min familj är mitt hopp dom som gör mitt liv lättare , min man är en fantastisk bra människa i mitt liv , mina vänner dom som fortfarande kan vara vid min sida är underbara . Ett samtal med en nära vän ,att få babbla ur sig är värt så otroligt mycket ,och om dom sen också förstår och delar med sig av sina egna liv är det ännu mer plus :)

Lite rädd att man ska vara för mycket för dom så dom inte orkar ….

Mina djur ger mitt liv en stor mening ,glädje och en massa kärlek.

Dom älskar sin matte hur dryg jag än är.

*

Allt det här ,och allt  jobbet , har troligt lett till där jag är i dag .

Jag känner mig gladare, har mer lust att göra saker ,går omkring med en tacksamhet känsla ,över mitt liv som är så bra ,jag har det så bra .

Men !

Det är så skört , så otroligt skört , är såååå rädd att jag ska komma under ytan igen .

Så jag nästan inte törs leva .

När mina kreativa känslor, alla vill känslor , poppar i hela mitt huvud blir jag nästan rädd för mig själv .

Och måste sansa mig , så jag inte rusar iväg och gör allt förhastat .

Men Å! vad jag älskar den där känslan av glädje till allt ...till livet !

*

Att sen då i allt detta försöka skaka av sig det dåliga oförståendet .är tungt och förstör mitt arbete med mig själv.

Skulle nog vara bra att människor som inte förstår skulle läsa det här .

Men det är nog inte dom som tar sig hit ;)

*

Tack för att ni finns där ute :)

*

Och ha en toppen dag !

*