söndag 5 november 2017

Träna Pennie

IIgår blev det en sväng till stan
Vi gick från Skuthamn till Piren, Tränar mindre stressig promenad, tycker hon fallit tillbaks till att dra sig fram till varje luktfläck,vandrar fram och sida till sida, som en stressad Borde Collie, så lugn förare och mindre stressig hund vill vi ha 😁
Träna mig själv så jag blir modigare och är rätt stöd för henne, och där i ligger mycke övertygelse i bla att jag orkar hålla henne, att jag inte kommer bli en trasig benhög om jag ramlar i kull efter henne, fast 😄,
Tror också hon tagit på sig en roll för att hennes matte är så dåligt stöd, så hon ska gå först och hålla vakt, duktiga lilla flicka ♥men inte hennes jobb under promenaden

Så nu provar jag att be henne släppa det där framme, och gå lite mer sidan bakom, kanske jag gör fel mot hennes självförtroende 🤔
Men inte hållbart när hon över reagerar på andra hundar där framför mig, jag orkar knappt hålla henne och inget blir bra.

Fick några hund möten, är fel ord, vi såg dom på bra avstånd, hon tog det mycket sansat 😁 kunde släppa och tigga godis av mig också.

Jag kände mig mer i balans med henne 😄

Det kränkta folket

Tror det är ett namn på en bok om oss svenskar, vi dom kränkta
Vi har haft det så bra och faktiskt blivit väl omhändertagna i Sverige
Som bortskämda barn, och när det sen blir sämre, så gnälls det en hel del
Och det är kränkande att bli behandlad på ett sätt som vi inte är vana vid

Jobb har märkt att nu och kanske vart ett tag, tävlas det på nått skumt sätt om  vem som har det värst????  om vem som haft det och har jobbigast, det är vad samtalen handlar om mycke, troligt mår vi så dåligt och tycker det är tungt, så vi behöver släppa ut det, men ingen i en arbetsgrupp orkar lyssna och visa medkänsla mot varandra
Sjukdomar och krämpor är också en del av samtalsämnet, den ena är det mer synd om än den andra

Vad har hänt, vart tog stoltheten av att göra ett bra jobb utan att gnälla, att hjälpa varandra, vart tog det vägen
Stolthet

Måste bli en ändring, och glad är jag att jag börjat tänkt på detta, kanske jag själv kan ändra på mig, tycker att det låter drygt och ändå låter jag lika själv, lätt att hänga på trodde inte att jag var en person som följde strömmen :-/

Man blir inte precis mer uppåt av allt elände, nä, berätta nått glatt och trevligt i stället,

Säger jag som är i en riktig svacka, jag som igår igen hade ett sammanbrott, och knappt skakade iväg mig till jobbet, vet inte om jag skulle kunna beskriva hur det känns i kroppen när man mår så, önskar att jag kunde, men?  Då blir jag en person också som står och ska vara värst på plåga, och ingen igentligen bryr sig, jag skulle prata för tomma öron, och när jag sen hade lättat mitt hjärta, berättar personen som lyssnade, eller åtminstone var där, att svackor det har ju den personen stup i ett och ja det är ju bara att ta sig samman, 😲
Eller börjar prata om matlagning, kläder eller nått.... Så liten och tillplattad, och ännu mer i sitt sinnes tillstånd blir man då? 
Men ok, vem har sagt att vi ska vara varandras terapeuter, men lite lagomt respekt för varandra kan också gå bra, eller att nån åtminstone frågar hur man mår.
Men nej så funkar det inte, ingen orkar bry sig om den andre...
När jag mår så här illa, ska jag inte umgås med så mycke folk,jag är fruktansvärt högkänslig, och tar in massa dåliga känslor, både sånna som finns och sånna som inte finns

Jag är svår att umgås med, och min vänskala blir mindre och mindre, kanske både inbillat och inte
Ingen orkar höra på mitt skvalande för ibland rinner det ur mig en massa. Jag blir jätte intensiv, och sen bara dör det, haft många år som det funkat bättre, men troligt krockar allt nu i mitt liv, det Bipolära, sköldkörteln, övergångs ålder
Så jag har inte lärt mig hantera den kombinationen så bra än.
Men!  Nog om gnäll

Funderingar i massor

En massa tankar i mitt huvud, som blivit lössläppta och just nu är i en något kaos ordning, så känns det nu
Men hopp finns där att jag ska kunna lösa det så det kommer bli ordning i kaoset :-)

torsdag 2 november 2017

Blir en hund lyckligare för den är tränad?

Är det så?
Eller är det vi människor som mår bra utav att lyckas med något.
Hur glad är en hund igentligen i en träning? För om man tänker, inte tusan är det själva träningen dom gillar, utan troligt belöningen under eller efter träningen....

Visst säger ni gillar dom sin träning, eller?  Är det gillandet från oss och godis osv som dom gillar, kontakten, tiden med oss

Det är här som man borde sätta sig ner och tänka, vad är det verkligen för inlärningar dom behöver, just specifikt den här hunden, och sen fokusera på just det.

vissa saker bör dom ju kunna för att leva ok i människo världen
Och dom träningarna måste man på nått sätt göra så roliga som möjligt.

Men allt annat vi "tvingar" dom till för att vi tror att dom tycker det är skoj, och för att vi tycker det är skoj,kanske man skulle lägga mindre tid på....

Men klart det finns hundar som älskar att träna typ Lydnad, svansen går på dom och dom är jätte ivriga att komma igång???  Men som sagt, är det träningen i sig eller tiden med dig, kanske dom heldre vill vara i skogen med dig....

Kanske är det bara vi som gillar att umgås med andra människor, och vi har hittat ett sätt att umgås genom våra hundar.... Kanske har just endast sällskap hundar det aldra bäst <3
Minsta stressade tillvaron.
Inga större krav på sig än att tillhöra just den här flocken.

Men.... Min hund ligger hemma på golvet och väntar och väntar på att nått ska hända, den vill göra nått, eller? 
Är det ett inlärt stressat beteende /liv, som vi människor lärt in

Ingen av hundarna som jag träffat genom livet som sällskap hundar har det beteendet, om det inte finns nått där som tiden dom tex ska gå på en promenad, också inlärt i deras liv, som kan göra dom en aningen uppjagade

Det här är ju bara en massa tankar som rasar ut ur mitt huvud, som man kanske bör ta i beaktan, för visst vill vi ju göra tillvaron för våra älskade hundar till det bästa för dom, så varför utsätter vi dom för sånt som kanske endast för dom ger  stress och en massa rädsla som dom inte behöver,

Hur många, handen på hjärtat, av våra hundar gillar att vara i en utställnings ring???
Dom flesta ser väldigt kymiga ut, svansen mellan benen försöker komma undan från hantering, hoppar och studsar mot andra hundar kanske just för dom tycker hela situationen är obehaglig, deras ägare är annorlunda, stressade, tävlings nerver, signalerar till sina hundar att nått inte är ok. Krävande att deras hundar ska sköta sig exemplariskt, rädda för att dom ska göra bort sig i ringarna, bland alla "proffs"  och förståsigpåare, som ofta befinner sig utanför ringarna, för inne i dom vill dom ju inte vara och göra bort sig.....

Mycke tankar finns i mitt huvud, och nu när jag låter dom flöda ut så blir det en hel del, rörigt och ivrigt ner skrivna, så tur är vell att inte så många läser min blogg nu för tiden 😄

Var på en utställning på " stora Stockholm " tyckte och såg fram emot att få mingla runt bland hundfolk och deras hundar, men oj 😮 vad jag bedrog mig
Mitt humör sjönk mer och mer, jag var säkert ett mycket dåligt sällskap till Yvonne 😌, jag såg verkligen hela spektaklet med andra ögon 👀 😥,rädda, nertryckta, förlöjliga hundar....
Så hemskt, kände all denna rädsla skölja över mig, skämdes att vara hundägare.
Vad vi utsätter våra, kära vänner hundarna för

Åkte därifrån med tungt hjärta, ett arrangemang som jag sett fram emot flera gånger i mitt liv, hade fallit till något mycket dåligt, kommer troligt inte besöka platsen igen, är inte så ivrig på andra stora utställningar heller, klyven när det gäller utställningar, svårt att bestämma mig om jag verkligen vill ställa hund.

En del för att jag inte tror mina lungor, emfysem, håller i spring situationerna, också för att jag inte är så förtjust i stämningen runt ringarna, aldrig kännt mig som en i gänget, kanske mitt egna fel att det känns så!? Eller kanske inte...

Och den stora frågan är, Är detta nått mina hundar vill????

Znö vill verkligen inte  absolut inte som hon just nu känner för folk

Pennie är jag inte säker på?
Hon ser ut att finna det kul i själva ringen, hon ler 😊 och skrattar gott med mig ♥
Svansen går när domare kommer fram,
Men runt ringen vill hon jaga bort andra hundar ibland?  Katapullt utfall, Hon liksom bara vill hålla vissa på avstånd
Och här är jag rätt säker på att det inte enbart beror på mig, för jag brukar vara i nått samtal eller intresserad av nått i ringen inte på verkad på nått sätt av dom hundarna som Pennie bestämt sig för att jaga bort sååå vet inte om hon igentligen gillar situationen

Slut på dom här tankarna blev sååå många

Vi hundägare???

Att vara hundägare idag är så otroligt tillkrånglat så till och med hundarna spårar ur och försöker hålla sig till det moderna sättet att vara hund, eller nått sånt
Så svårt som det är idag att ha hund, gör att minst halva glädjen att ha hund försvinner
Eller?  Är det verkligen bara jag som bara inte klarar av att förstå alla nya sätt att ha hund på, och fattar man inte allt det nya så är man minst olämplig att ha hund
Jag, vill tillbaka på nått sätt, till den där känslan att det var så okomplicerat att ha hund, det var sån ren glädje att ha hund, jag var så lycklig 😊 i mitt liv med hund då.
Min mor sa, tänk vilken tur jag haft som haft sånna okomplicerade hundar . .
Det fick mig att fundera, orden fastnade i mitt huvud, och har liksom legat kvar där
Är det verkligen så att just hennes hundar vart så okomplicerade? 
Eller är är hon en sån fantastisk "hundtränare"?  Hon som bara haft sällskap hundar...
Eller har hon helt enkelt varit själv så okomplicerad i sitt sätt ihop med sina hundar så allt blivit okomplicerat...
Börjar tro mer och mer på det sista

Sen är det ju hur man är som människa 😑 jag är ju en sån där som vill veta allt, och då läser man lyssnar på andra och suger i sig allt och sen försöker jag sålla,
Vem man än pratar med så pratar dom förstårs med övertygelse om det dom tror på.
Så är det, och sen ska man sålla och prova sig fram, och i alla dessa år som jag haft hund/ar, har jag blivit så glad för sånt som funkat och såå besviken på sånt som inte gjort det.
Och det som fungerat på en hund har definitivt inte funkat på den andra.
Och sen har jag liksom haft tiden för mig, framför mig, en massa tid på nått sätt som jag kunde ödsla på att lära mig nytt och tycka det var helt ok, för nån gång, drömmen om att kanske tex tävla i Lydnad eller liknande fanns där i framtiden, MEN alltså nu har jag hamnat i framtiden, och fortfarande harvar jag mig fram och försöker träna hundar, men ingen tävling i sikte.
Jag är nog helt enkelt ingen träna hund människa, 😁haha att det skulle ta så lång tid att fatta det.
Utan jag känner mig tvungen, med stora hundar som faktiskt inte kan göra hur dom vill utan att det är väldigt störande, måste jag få lite ordning på , likväl som man uppfostrar sina barn måste man även göra det med sina stora hundar.
För som ni märker skriva jag mycket att dom är stora, ja, ta tex mitt problem med att Pennie överreagerar på andra hundar i kopplet, inte kul att känna sig så klen att man faktiskt inte orkar hålla en fröken bråkbus i kopplet, men, hade hon vart en mycket mindre hund så hade jag kunna skött det på ett mer enkelt och avslappnat sätt, som många småhundsägare gör, kanske för mycke slappt och inte bryr sig om det lilla stimmiga dom har i kopplets slut. Men oj om en stor hund hade betett sig så, så ja mer ansvar med en stor hund ja
Så alla tränings metoder till trots, den ena bättre än den andra, så grundar det sig så gott som helt i den som håller i kopplet

Så det jag skulle behöva är en kurs i att orka hålla sin stora hund lite mer avslappnat, japp 😄
Och kanske några dar i veckan på ett gym så kroppen håller bättre vid utkast i kopplet som ger ryck i min trasiga kropp

Men då kommer vi in på problemet med att hundägare inte har problem, precis
För hur många hundägare och framför allt uppfödare och träna hund människor erkänner sig "besegrade", alltså skulle erkänna att man har problem???
Hur många skriver om det på våran "kära" Facebook, nä alla är så fantastiska på fb och andra sidor på nätet, vinner ära i utställnings ringer och andra tävlingsringar,
Hur många delar med sig om sina problem?
För tänk vad många jag möter som säger, å vad skönt att höra att du också har problem, för att inte känna sig ensam.

Så för guds skull dela med er...

Jag kommer skriva här om min vardag med tre stora Lb flickor, och verkligen försöka vara ärlig,
Kanske jag i efterhand måste erkänna att det blev något mer jobb med två i nästan samma ålder, och just nu i nån form av ålder som gör dom något mer komplicerade, och dom avlöser varandra.nu funkar en pust 💨 och då börjar den andra, så alla problem löser idéer vara krockar runt i mitt huvud suck

Skulle aldrig föreslå någon annan att göra lika, låt hunden du har växa upp först...

Men så kul att dom har nån att leka med, ellerhur! 

Men det finns massor av lekkompisar nuförtiden i nästan varje grannhus, så inte behöver man nån sån hemma, nix

Tur man mitt i allt detta verkligen älskar sina hundar... Som bråkiga småbarn

Oj det blev mycke att bita i, och mer kommer en annan dag, för här finns det massor att mata in i denna blogg 😄