Jag och mina åkommor

Ja , just nu känner man sig som en hypokondriker.

Bara en massa sjukdomsprat i sitt liv , och då uppmärksammar man också andras sjukdomar på ett annat sätt också.

Och ja jag vet inte blir jag friskare för att jag pratar om det mest hela tiden ? eller blir man det ?

Kanske det faktiskt är mycket bra att få prata av sig för det är ju nått man har omkring sig hela tiden .

Men man kanske ska ta och begränsa sig ?

Jag är ju Bipolär en lindrig grad heter det , men nja inte vet jag om jag håller med när jag mår som sämst hur lindrigt det är då , men visst absolut det är lindrigt mot vad det kan vara .

Sen har jag lärt mig att leva med det och det är "lättare" att hantera för mig nu än när jag var typ 14 år. Då mådde man dåligt och visste inte vad det handlade om utan känslan var men om jag ska må så här resten av mitt liv , så kommer jag inte stå ut...

När man sen upptäcker att ja jag mår dåligt ibland men det går över , så kan man hantera problemet på ett annat sätt .

Själva Diagnosen fick jag inte förrens jag var närmare 30 år , och det vid ett tillfälle när  jag vart utbränd , många bäckar små blev en hel Å, ,och jag fick träffa en Psyk läkare , ,som ganska direkt förstod hur det stod till , men ! det tog många år efter det som jag kunde ta det till mig , och sanningen är att det just är bara dom senaste åren som jag har kunnat själv kallat mig för Manodepressiv eller som det nu heter Bipolär.

Men 

Till saken har nu dom senaste åren ska jag vell säga , när jag mått dåligt har jag "plåstrat"tagit långledigt sjukskrivit mig nån natt och sen tyckt att nu funkar det igen .

och det har det gjort ett tag , sen har jag mått dåligt igen ...osv

Vilket alla förstår att det håller inte i längden , så i början på det här året mådde jag dåligt igen.

Jag fick ont i hela kroppen , värk överallt ,huvudvärk ledvärk ,orkeslös,så där ända in i själen,mina vanliga långpromenader i skogen var hemska , jag orkade knappt röra mig , kom in i skogen och trodde att jag kommer inte orka gå hem igen .

Flåsade ,drog kroppen med mig .

Jag fick minska promenad längden och gå på ställen som det inte var så backigt.

tack och lov för våran gård .

Jag orkade knappt hålla mina vildar i kopplena längre , började med grimma på dom (vilket jag känner viss motstånd mot ) men i ett sånt här läge vad gör man ?

Det underlättar en hel del .

Gått på Sjukgymnastik för min rygg i ca 9 mån och det kändes så bra , jag kände mig så stark, jag hade bättre andning också (den historien kräver en egen berättelse ) men som sagt min andning var så mycke bättre .

Men nu orkade jag ingenting och andningen var kass igen ,var helt slut efter gym passen som jag hade klarat så bra alldeles innan .

promenaderna i skogen som jag flygit fram känt mig så pigg .

Dom blev en stor ångest att ta .

Jag funderade mycke på vad jag hade åkt på , finns massa sjukdomar med dom symtomerna som jag fått.

Var till Läkaren och vi tillsammans konstaterade utmattningssyndrom

För vad jag inte visste var att man även kunde få ont i kroppen av det , och det var minst 17 år sedan jag hade det sist .

Så nu med viss motstånd är jag sjukskriven .

Och 

Jag måste på nått sätt lära mig leva på ett bättre sätt för min kropp och själ.

Dom där maniska perioderna i mitt liv är tuffa , även fast jag verkligen älskar att vara så där underbart kreativ, så måste jag försöka bromsa, och det finns ingen som kan säga det åt mig , för som ett litet envist barn blir det effekt åt andra hållet .

Och alla krav i livet som jag lägger tungt på mina axlar måste jag begränsa.

Och 

Att inte bry sig så mycke om vad andra tycker om mig , det är svårt , konstigt nog ??? jag som vart den där rebellen så många gånger i mitt liv , och gjort sånt med livet som jag själv har tyckt varit bra.

Måste plocka fram henne igen .

För ingen annan kan leva mitt liv.

det är jag och mina närmaste som ska klara av mig :)

Dom andra får om dom inte kan klara av mig , hitta nån annan att vara med ....

Och ja jag har allt förlorat en del vänner på vägen , men ? är det vänner då ?

Och jag klankar inte ner på nån , för jag om någon vet hur det är att leva intill den här människan :) och det är inte det lättaste :)

Igår

Gjorde jag alldeles för mycke på fm,åkte och tränade, vilket gick ganska bra , även fast jag hade en hel del ångest i omklädningsrummet innan jag skulle in , och kände oj ! vad folk när jag kom in i lokalen, men tänkte att visst hejjar man på folk men sen får man vara i fred.

Och träningen ger mig mycket bra , så jag vill verkligen inte avstå, fast jag får verkligen anpassa efter orken just nu. Sänka vikterna , och antal gånger , men det funkade , arbetsterapeuten är en mycket bra kvinna , berättade för henne hur jag mår, och hon känns verkligen som hon förstår.

Efter det så kände jag att jag måste handla , mat måste man ju ha , och mornarna är det mindre med folk , jag fick ta en lugnande för att klara den biten , gick bra kände mig rätt lugn och bra på affären :)

Fats här kommer samvetet in att någon ska se mig på affären och tycka , men jag såg henne och hon såg då så pigg ut , de är en fras som får det att knyta sig i min mage , om jag berättar för någon att jag nu är sjukskriven för utmattningssyndrom , och man får till svar att det syns verkligen inte du ser så pigg ut ???? varför säger man så ? är det för att uppmuntra människan ? eller är det för att tala om att nä men då måste du allt inbilla dig för det syns då inte ???

Eller 

Känner lite rädsla för det , att nån ska se en och meddela tex chefen att hon såg då inge sjuk ut .

Undrar ? vad dom har för bild av någon som har den här åkomman ? hur ska man se ut ? som ett vrak eller ? hur menar dom att man ska se ut ?

Kanske som jag såg ut efter fm igår .

För när jag kommit hem från affären , hade jag dåligt samvete för mina hundar , som jag då tog i skogen , fast jag redan var slut, gick en ganska lång vända tänkte att kanske det blir deras enda idag.

Det var super tungt , och i skogen tänkte jag att nu får jag en hjärnblödning snart hade en sån otrolig hemskt sprängande huvudvärk.

Men jag flåsade mig hem , med två hundar i koppel , i grimma , Znö går bakom mig hela tiden, bökar i snön som en mullvad i mellanåt och torkar av sig på mina ben på baksidan så jag fryser för jag blir så blöt , nästa gång ska jag ha regn byxor på mig . Pennie plogar stigen framför mig som en mullvad .

Pennie tittar på mig i bland som om jag var den tråkigaste matten som finnas.

Och ja jag känner mig som en mycket tråkig matte just nu , men jag har full sjå att överleva och dom får stå ut .För jag kan faktiskt vakna en morgon och må förträffligt bra .

Kom hem och blev liggandes resten av dagen .

Sover och sover ...och det är ju för det mesta bästa medicinen , så det är vell bara att sova.

Allt annat får komma sen när jag är pigg igen .

Tur! 

Som sagt att dom löper bägge två , dom aktiverar varandra så dom är helt slut på kvällen.

Så mitt samvete kan lindas lite granna .

*

Ha en bra dag !

Och tur är att man har fri vilja att läsa min Blogg 

För mycke sånt här blir det troligt ett tag.

*

Sen måste jag allt komma ner på vanlig hundägare nivå.

För i mitt huvud snurrar det alltid tankar om den ena träningen efter den andra .

Och det ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar hinna med ....

*

Mycket deprimerad är jag också till och från - och det beror mycket på att jag förlorade en nära vän förra året .Det är så tufft att bära .

Så otroligt saknad 

Min Tilda