Det kränkta folket

Tror det är ett namn på en bok om oss svenskar, vi dom kränkta
Vi har haft det så bra och faktiskt blivit väl omhändertagna i Sverige
Som bortskämda barn, och när det sen blir sämre, så gnälls det en hel del
Och det är kränkande att bli behandlad på ett sätt som vi inte är vana vid

Jobb har märkt att nu och kanske vart ett tag, tävlas det på nått skumt sätt om  vem som har det värst????  om vem som haft det och har jobbigast, det är vad samtalen handlar om mycke, troligt mår vi så dåligt och tycker det är tungt, så vi behöver släppa ut det, men ingen i en arbetsgrupp orkar lyssna och visa medkänsla mot varandra
Sjukdomar och krämpor är också en del av samtalsämnet, den ena är det mer synd om än den andra

Vad har hänt, vart tog stoltheten av att göra ett bra jobb utan att gnälla, att hjälpa varandra, vart tog det vägen
Stolthet

Måste bli en ändring, och glad är jag att jag börjat tänkt på detta, kanske jag själv kan ändra på mig, tycker att det låter drygt och ändå låter jag lika själv, lätt att hänga på trodde inte att jag var en person som följde strömmen :-/

Man blir inte precis mer uppåt av allt elände, nä, berätta nått glatt och trevligt i stället,

Säger jag som är i en riktig svacka, jag som igår igen hade ett sammanbrott, och knappt skakade iväg mig till jobbet, vet inte om jag skulle kunna beskriva hur det känns i kroppen när man mår så, önskar att jag kunde, men?  Då blir jag en person också som står och ska vara värst på plåga, och ingen igentligen bryr sig, jag skulle prata för tomma öron, och när jag sen hade lättat mitt hjärta, berättar personen som lyssnade, eller åtminstone var där, att svackor det har ju den personen stup i ett och ja det är ju bara att ta sig samman, 😲
Eller börjar prata om matlagning, kläder eller nått.... Så liten och tillplattad, och ännu mer i sitt sinnes tillstånd blir man då? 
Men ok, vem har sagt att vi ska vara varandras terapeuter, men lite lagomt respekt för varandra kan också gå bra, eller att nån åtminstone frågar hur man mår.
Men nej så funkar det inte, ingen orkar bry sig om den andre...
När jag mår så här illa, ska jag inte umgås med så mycke folk,jag är fruktansvärt högkänslig, och tar in massa dåliga känslor, både sånna som finns och sånna som inte finns

Jag är svår att umgås med, och min vänskala blir mindre och mindre, kanske både inbillat och inte
Ingen orkar höra på mitt skvalande för ibland rinner det ur mig en massa. Jag blir jätte intensiv, och sen bara dör det, haft många år som det funkat bättre, men troligt krockar allt nu i mitt liv, det Bipolära, sköldkörteln, övergångs ålder
Så jag har inte lärt mig hantera den kombinationen så bra än.
Men!  Nog om gnäll